Kan någon ens förstå hur mycket jag saknar dig?

Hur mycket jag gillar dig, hur mycket jag älskar dig?

Nej, det är tydligt att ingen förstår.

Det är så det är, vi ska anpassa oss.

Men är det rätt, tycker vi verkligen det?

Jag gör det inte.

Jag kan inte längre sova

Jag saknar dig, det vill jag lova

Det finns inget du

Det finns inget jag

Det är bara vi

Jag älskar dig, och det kan jag lova...

Det mesta du gjorde var rätt

Det vi gjorde var fel, men ändå så rätt

Du gick på el, och inte på batteri, och tur var väl det, vårt enda sätt

Jag kan inte uttrycka mig inför andra, men inför dig blir allt så lätt...

Du är min drog, min enda drog...

Det är dig jag lever för, men ingen kan någonsin förstå

Att det är vi två...

Den här bloggen kommer att vara en såkallad, ja.. Vad ska man kalla den?

Jag vet inte, jag finner inga ord för den. Men iallafall, här kommer jag att skriva av mig lite (som helt anonym!), jag kommer även lägga ut låttexter, dikter och noveller.

Sedan får även ni som följer bloggen, läsa och skicka in hur ni vill.

Om ni vill skicka in något, och få det publicerat i bloggen så gör ni såhär:

Mejla det du skrivit, till mig (anonymapoeten@live), i mejlet skriver du även om du vill att ditt namn/din bloggadress ska synas efter det du skrivit, eller om du vill vara helt anonym i ditt inlägg.

Vill du vara helt anonym, så skriver jag inte ut varesig ditt namn, din mejladress, eller din bloggadress, utan bara "anonym".

Jag lovar att publicera allt som kommer in i min mejl. Det kostar inget alls.

Om du bara vill ha någon att prata med, mejla mig så kan vi snacka poesi anonymt, och kanske lyckas plita ihop någon dikt tillsammans :)